Fortsätter Defending Apple Lane #1
I gryningen följande dag åt de en skyndsam frukost och gav sig sedan av till den nedbrända gården för att söka efter spår. Den låg några kilometer bort, men allt de fann var förkolnade ruiner och förvirrande fotavtryck, inga av vilka de lyckades följa i någon särskild riktning därifrån. Det fanns heller inga spår av några kroppar. De återvände och började nu patrullera omkring i byn för att ta in omgivningen och smida försvarsplaner.
På väg tillbaka såg de hur vägarna fylldes med folk på väg till festivalerna. Kärror med bondefamiljer, enstaka individer som gick till fots, en och annan till häst. Alla var festklädda efter bästa förmåga. Tillbaka i byn var förberedelserna igång. Bybor bar bord och bänkar, några staplade en stor vedhög i mitten på torget. De tre Ernaldori började vandra runt och ta in omgivningen. Byn var inte särskilt försvarbar i någon riktning. Den bestod av endast ett dussin byggnader, men de var uppenbart att de stått här länge. De var gjorda av vitputsad sten med tegeltak, och de tre centrala, värdshuset, Alla Gudars tempel med sitt höga torn och templet till Uleria dominerade allt annat. I nordöst reste sig en höjd i terassliknande steg, i övrigt övergick samhället i skogsdungar och fält, med en och annan ruin som markerade ett stycke av historien som kommit och nu passerat. Nu var byn full av människor, och allteftersom skördefesten kom igång utomhus satte sig gruppen på värdshuset för att överlägga. Då kom det in två män som de kände väl, Gar Kalargsson och Lordin Garlensson. De var medlemmar av Ernaldori och årsbarn med dem. Derdil kände Gar som en skarp jägare och Lordin som en följare av Lhankor Mhy, kunskapens gud. De var tydligen även de utsända av Baranthos Dunorlson men hade kommit iväg någon dag senare. De invigdes i situationen och snart satt de fem och diskuterade planer medan de drack äppelvin och té.
Det som de till slut kunde enas om, och som de skulle bli tvungna att presentera för byborna nästa dag, var att de skulle placera Hendroste med sin båge i det höga tornet i Alla Gudars Tempel, som även skulle försvaras av Kareena, Orlanth-prästinnan. Aileena skulle naturligtvis hålla Uleria-templet tillsammans med sina assistenter men resten av byn skulle inkvarteras på värdshuset, som var den mest försvarbara byggnaden. Efter att Gar gått omkring och sökt av terrängen hade han fastställt att det rörde sig om fem till tio Tuskriders, men de kunde omöjligt vara säkra och framförallt inte veta från vilket håll de skulle komma. Deras bästa plan var att försöka åstadkomma en strid med huvudstyrkan framför värdshuset, så att de som gömde sig därinne kunde falla dem fienden i ryggen.
Dagen övergick i kväll. Äventyrarna gick ut på byn igen och såg på festligheterna. Kvinnorna hade samlats runt den stora brasan som brann mitt i byn och mässade extatiskt medan prästinnorna utförde de uråldriga riterna. De patrullerade och höll utkik med det verkade som om halvtrollen hade för avsikt att vänta tills folkmassan gett sig av och åter lämnat byborna ensamma. Till slut föll mörkret, firandet nådde sin kulmen och kvinnorna drog sig tillbaka. Nu var det männens tur, och Derdil som var initierad i Orlanths kult tog av sig sin rustning och förberedde sig att delta. I fackelsken började de leda fram boskapen som skulle slaktas till Orlanths ära, och både de och oxarna gick med sänkta huvuden, som om de delade sorgen över vad som komma skulle. Orlanth-prästinnan Kareena sjöng kraftfullt allteftersom djuren fördes fram till bålet ett och ett och slaktades i enlighet med ritens krav. Blodet flödade svart i det flammande skenet, och deltagarna sjöng och grät om vartannat. Så pågick det hela natten, och snart blev de övriga äventyrarna tvungna att gå till vila. Endast Derdil stannade med sina kultfränder, sjungandes och fastandes tills det blev ljust.