Fortsätter från Defending Apple Lane #3
Folket i byn började nu förbereda sig för attacken. De samlade ihop sina dyrbaraste ägodelar och hjälpte varandras gamla och barn till värdshuset, som nu åter blev fullt kort efter den stora skörde- och slaktfesten. Äventyrarna hjälpte till bäst de kunde men var mest fokuserade på att vakta byn. Ingenting rörde sig dock ute i terrängen och utanför byn var allt tyst. Det blev kväll och alla gick till sängs så gott det gick i det överfulla värdshuset. Derdil och hans följeslagare gjorde upp ett vaktschema men den beckmörka natten förflöt händelselöst. Nästa morgon var de tidigt uppe och redo. Ännu en man från klan Ernaldori, Udo, dök upp och anslöt sig till gruppen. Han, Gar och Lordin tog upp positioner på värdshusets tak med sina bågar, medan Derdil, Dangik och Harmast Baranthosson höll utkik längs vägen utanför. Timmarna gick.
Svinryttarnas attack
Plötsligt visslade Hendroste uppifrån tornet. Derdil red fram och tittade upp mot Hendroste, som pekade åt norr och gestikulerade med två fingrar. Dangik kom framspringande och de tog sig snabbt och försiktigt åt det håll Hendroste pekat. De tog skydd bakom ett hus och hörde nu ljudet av tunga galopperande klövar någonstans bortom andra sidan. Ett horn ljöd hest. ”Gå fram och möt dem så tar jag dem i flanken”, viskade Derdil. Dangik nickade och klev resolut fram och ställde sig på den vitdammiga vägen medan han slog på sin stora sköld med svärdet. Gutturala utrop hördes och Derdil tyckte det lät som två svinryttare. Antagligen spejare. Var var de övriga halvtrollen? Det här var i alla fall en chans att snabbt slå ut två av dem. Han backade med Gorth, sin tappra bisonoxe, för att få tillräcklig uppfart för en ryttarchock. Men de dök inte upp på den plats han väntade sig, och Dangik började istället springa framåt. De höll på att passera huset åt andra hållet. Derdil vände sig ditåt och strax dök två välrustade halvtroll på enorma vildsvin upp, i full fart västerut medan de blåste i hornet. Derdil sporrade oxen och lade lansen till rätta under armen. Som ett åskmoln dundrade den mäktiga besten framåt mot svinryttarna. De upptäckte honom och försökte komma undan, men Derdil var snart framme i flanken på den längst bak. Denne hann precis få upp skölden och lansen slog i med full kraft. Svinryttaren lyckades dock styra bort slaget och fortsatte bort, medan Derdil släppte lansen och drog sitt bredsvärd. Han förföljde svinryttaren tätt inpå och snart var de i västra utkanten där den andra skogsvägen ledde in i den lilla byn. Nu visade det sig att deras fiende var listigare än de förutsett. Två till halvtroll på jättesvin anslöt till dem som var på flykt undan Derdil, och när dessa nu vände sig om stod han plötsligt öga mot öga med fyra fiender. Samtidigt hördes rop och hörnstötar bortifrån värdshuset. Fienden kom även från söder och anföll medan Derdil och Dangik, som nu kom springande i sin tunga rustning, var upptagna här. ”Vi måste falla tillbaka”, ropade Derdil men Dangik fortsatte bara framåt. ”Är det Humakt som driver honom?”, hann Derdil tänka innan han fortsatte mot halvtrollen. En som följer Humakt backar aldrig från en strid när den väl inletts, och fastän Derdil inte gillade oddsen kunde han inte låta sin frände slåss ensam mot en sådan övermakt. Han sporrade Gorth och stormade fram mot fienden.
Med ett brak drabbade de samman. Utan lansen kunde Derdil inte åstadkomma samma chockverkan, och befann sig han och Dangik i en desperat närstrid med de fyra halvtrollen. Flera hugg utdelades fram och tillbaka, men plötsligt stötte ett av dem sitt svärd under Derdils höjda sköld, och spetsen gled mellan fjällen i pansaret och in i buken. En stark smärta skar igenom kroppen och det svartnade för ögonen. Han kände hur han föll genom luften, och det verkade ta en evighet innan han landade på marken. Den hårda dunsen fick honom att kvickna till. Han lyckades koncentrera sig och använde sin helande magi för att snabbt sluta såret. Detta gjorde det möjligt att snabbt komma på fötter igen och återuppta striden från marken. Nu var det hans tur att utdela ett fruktansvärt hugg, som splittrade halvtrollets sköld och gick in i armen. Halvtrollet vrålade av smärta och styrde sitt vildsvin bakåt. Gorth stångade även mot trollen, och Dangik högg med svärdet, och till slut flydde svinryttarna svårt skadade därifrån. Derdil använde sin helande magi på Dangik som fått ett svårt sår i armen, och sedan skyndade de mot värdshuset. Där låg det ett par döda halvtroll, och de såg hur två andra flydde bort mot skogen. Byn var räddad!
Folket samlades och jublade. De kunde andas ut igen och överöste äventyrarna med tacksägelser. Prästinnorna helade deras skador, mat och dryck bars in, men äventyrarna sade att det inte var över än. Svinryttarna hade till största delen undkommit och kunde återvända. När de vilat upp sig bestämde de sig för att följa fiendens spår, som ledde sydöst ut i skogen.
Grisjakt
Gar hade inga problem att spåra, och de gick i samlad trupp med honom ett femtiotal meter framför. Efter någon timme korsades spåret av spår efter enorma klövar, liknande jättesvinen men många gånger större. Dessa halvmeterbreda avtryck tycktes följa svinryttarnas ett tag för att sedan ta av inåt skogen igen. Med förhöjd uppmärksamhet fortsatte äventyrarna några timmar till. Då hörde de halvtrollens röster igen någonstans framför dem. Försiktigt smög de fram, och såg de sex överlevande i en liten ravin där de gjort upp sitt skydd. Gar och Lordin kröp upp på höjden bakom dem, medan resten väntade utom synhåll på sina riddjur. När bågskyttarna började skjuta stormade Derdil, Dangik och Udo fram. I pilregnet och närstriden nedgjordes halvtrollen snabbt, och faran från dessa banditer var definitivt över. Ett pilregn gjorde även processen kort med jättesvinen som stod bundna längre in i ravinen. Halvtrollen hade få värdesaker förutom en magisk kristall och en stav. Derdil ställde upp en segertrofé av trollens spjut och sköldar, och tog med svärden för att dedikera till Orlanth i templet i Äppelby. Då hörde de hur något enormt närmade sig i skogen, träd skakade och grenar bröts av. De väntade inte för att se vad det var utan gav sig snabbt av mot byn. Ljuden följde dem ett tag men avtog sedan. Väl tillbaka i byn i kvällningen möttes de återigen av bybornas jubel. Vapnen helgades i källaren i Vapenmästarens Gilleshus, där det fanns kapell till både Orlanth och Humakt.
Något värt mer än mynt
Efter detta höll man en stor fest, och äventyrarna belönades med pengar. Dessutom fick Derdil erbjudande om att bli byns tegn, vilket han antog. Han fick därmed bo i tegnens hus till vilket tillhörde fem hudar med fält med en familj som brukade vardera, varav han fick behålla överskottet. Hans skyldigheter gick ut på att försvara byn och döma i mål. De fick veta att det stora monstret i skogen måste varit Rödöga, ett magiskt vildsvin stort som ett hus som svinryttarna tillbad. Det hände att det kom och bökade upp deras fält men brukade inte attackera dem.