Drottningen bad dem nu att hjälpa med ett annat problem. Klan Varmandi i norr vaktade en hjord med helig boskap, som attackerats av monster, och de behövde hjälp. Kunde äventyrarna åta sig att resa dit? Självklart. Nästa dag gav de sig av i sällskap med en ung herde, Heortal, som berättade att hjorden attackerats av Sakkars, en sorts jättekatter med långa klor.
Uppdraget att ta hand om Sakkar-problemet var inte så mycket ett erbjudande som en order. Inte för att man måste lyda drottning Leika Svartspjuts order, men hon hade ju rätt. De var en grupp som visat sig kompetenta, och de här monsterna var ju tydligen mer än vad en grupp ordinära herdar klarade av.
Efter lunch återvände de genom Nymiedalen till Äppelby för en övernattning innan vidare färd till Colymarstammens heliga boskaps betesmarker. Det var början av vintern (Fruktbarhetsveckan i Mörka säsongen) och på toppen av Stjärneldsåsarna låg det snö. Det var fruktansvärt obehagligt att ha metallrustning på sig någon längre stund. Heortarl, som kallades Tarl, var sexton år gammal och uppenbarligen imponerad av äventyrarnas bedrifter och erfarenheter. Det var tydligt att den unge herden drömde om ett äventyrligt liv.
På morgonen gav sig Derdil, Lordin och Gar iväg. Resten av gruppen skulle följa dagen efter. De följde Svanfloden till Hiordingklanens Svanby där det fanns ett vad. De hälsade, och tittade storögt på kvinnornas dräkter av svanfjädrar. Över vadet svängde de åter österut mot Varmandiklanens Ekeby. Efter lunch där gav de sig av in mellan Gejaykullarna. Det innebar att de närmade er gränsen mot Malanistammen, närmare bestämt Orlevingklanen.
Lordin berättade om Tarkalors torn längre västerut. Det byggdes av Sartarkungen Tarkalor Trolldödaren för mer än femtio år sedan. Det byggdes i gränsområdet mellan Colymar- och Malanistammarna för att underlätta fred mellan dem. Under ockupationen har det inte använts.
Varmandiherdarna
Lagom tills mörkret närmade sig nådde de hjorden. Den bestod av ungefär etthundra kolsvarta kor. De fem herdarna hade slagit läger i en av de många låga husruiner som finns på många platser här. Den som steg fram för att hälsa var Vargast, som ju Derdil kände eftersom Vargast är kär i Derdils lillasyster Eonislara. De andra fyra var Jareena, Varlanth, Hengall och Cara. De var alla Orlanthinitierade Varmandiherdar. Vargast som var 25 år gammal var den äldsta bland de närvarande. De bjöd på flatbröd, ost och torkat kött. Vargast bjöd på utspätt vin.
Under kvällen pratades det om monsterna och äventyrarna lärde att de enorma kattdjuren attackerat vid två tillfällen med ungefär en veckas mellanrum. Eftersom den senaste attacken var för ungefär en vecka sedan var herdarna rädda att det snart var dags igen. De hade sett två sakkars, sabeltandade kattdjur större än korna. Dessutom varnade herdarna för banditer i området. De kom från Orlevingstammen, vilka dessa Varmandiherdar uppenbarligen inte tålde.
På morgonen bad äventyrarna herdarna sakta ner hjorden för att de skulle kunna förbereda ett försvar. Herdarna klagade och sa att hjorden behövde röra på sig för att få bete. Det kompromissades. Gar hittade nyligen gjorda spår efter sakkars, men kunde inte utröna vart de gått.
Under dagen passerade hjorden över gränsen in i Orleving-land, men när äventyrarna påpekade detta nekade herdarna och sade sig inte erkänna sådana anspråk. “Det här är vår mark!” hävdade de.
Kattattack
På eftermiddagen stannade de i en smal dalgång med en iskall bäck där det fanns bete och vatten för djuren. De spred ut sig runt hjorden. Gar och Lordin på småklippor och Derdil på sin bison. Gar satte nästan osten i halsen när det från klippan han var på väg upp på sprang två enorma sakkars ner mot boskapen. De enorma djuren fällde genast var sin ko. Hjorden skenade.
Lordin, uppfylld av lojalitet med Colymarstammen, satte en pil i huvudet på den ena katten som omedelbart kollapsade på marken. Därefter satte han fart mot djuren, till synes utan problem rakt genom den skenande hjorden. Derdil lyckades rida genom den skenande hjorden fram till den andra katten, som med ett fruktansvärt vrål hoppade upp och bet huvudet av bisonoxen. Derdil lyckades landa upprätt. Tillsammans med Gar gick de i närstrid med monstret som var nära att göra processen kort med Gar, men tillsammans lyckades de nedkämpa det.
Gar försökte ge Derdils bisons själ en lugn resa.
Hjorden hade skenat åt flera håll. Vargast och Jareena försökte följa en grupp djur medan Cara gav Hengall första hjälpen. Han hade hamnat i vägen för skenande boskap. Jareena ropade "Hjälp Varlanth och Tarl! De följde hjorden som sprang norrut, mot Ormtegnsdalen - det är Orlevingklanens jordbruksmark!"