Prelat Aurelius tog emot Danaras bikt i katedralen i Brasiva. Hon gav ifrån sig bikten något motvilligt till en början. Hon bekräftade hans misstanke om att hon blivit avvisad av Daak, och berättade att det hände när hon tagit Eroicas hand och tillfälligt flytt från Den damariska inkvisitionen in i slottet i Vesperiardina. Prelaten var chockad över att höra att "Sankta Danara", den damariska inkvisitorn, var förälskad i en vandöd! Danara frågade prelaten om inte han var avvisad: han hade ju ingått i en pakt med en demon! Men det var han tydligen inte. Det här gjorde Danara upprörd, att bli uppläxad av någon som i hennes ögon utfört ett värre brott mot religionen.
Prelaten visade in henne i ett rum menat för självspäkning och bad inkvisitorn att visa ånger och göra bot inför Daak. Danara påpekade att hon inte ångrade att hon räddat Eroica, men om hon behövde bli flagellerad så kunde väl prelaten ta och göra det mot henne! Prelaten var uppenbart obekväm vid situationen, och var rädd för att situationen skulle kunna missförstås utan vittnen. Han kallade in två vittnen: Nuri och en av nunnorna från S:t Henrudas nunneorden.
Nuri ifrågasatte: vad är det som försiggår?
Danara berättade irriterat att enligt prelaten var valet att göra bot på detta vis, eller genom Daaks heliga eld.
Nuri knuffade till systern från S:t Henruda, så att hon tappade sin ömtåliga oljelampa. Ordentliga flammor spred sig genom gobelängerna och riskerade att bränna upp böckerna i rummet. Danara, som fram tills dess hade varit helt redo att ta emot piskrapp, stoppade in sin arm i elden fokuserat. Hon höll den där tills huden började bubbla och vara, smärtan var betydande. Daak var efter en stund nöjd med smärtan och förlät Danara. Nuri hjälpte till att släcka elden efteråt med sin "heliga kraft". Den unga nunnan var väldigt imponerad av "eldhelgonet" som hon hört om.