Det var höst i Sartar, fruktträden dignade, gyllene fält av korn svajade inbjudande i den lätta brisen, men den ovanligt rika skörden inte till fullo bärgats än. De vars lador redan borde ha fyllts hade haft annat att tänka på, tack vare de världsomvälvande händelser som helt nyligen skakat om en hel världsdel. För ett par veckor sedan hade en grupp rebeller uppväckt en gigantisk slumrande drake, stor som en bergskedja, som därefter uppslukat större delen av det invaderande Månkejsardömets armé och ledarskap, och flera decenniers tyranniskt styre var plötsligt till ända. I detta vakuum försökte lokala klanledare hävda sin makt medan herrelösa soldater tog till röveri och plundring för att överleva. Det var inte underligt att folk inte visste om det var värt att ta in skörden eller bättre att packa sina värdesaker och fly så långt bort som möjligt. Nu skyndade de som fanns tillgängliga med att slå och skörda innan det var för sent.
I detta landskap färdades tre unga män. Den som red främst var lång och atletisk, och han satt på en massiv bisonoxe som tryggt och orubbligt lunkade vägen fram. Han bar en lång lans och sköld, och hade ett svärd vid sidan. Den mittersta ryttaren hade ädelt utseende och rak hållning. Även han hade svärd och sköld, och han red på en zebra som stolt kastade med huvudet så att de smyckade tömmarna rasslade. Den siste var kraftig och bar på en fotsoldats stora sköld och svärd, och även han satt på en zebra. Alla tre var rustade i pansar från topp till tå, men mannen i mitten hade en bronsrustning av högre kvalitet som fick honom att sticka ut från gruppen.
Det där var ingen stor by, tänkte Derdil när den lilla husklungan kom i sikte. Han höll in sin bison och vände sig mot de andra. Harmast Baranthosson, snart får vi se om de bärgat sitt vin i Apple Lane!
Mannen i bronsrustningen lutade sig en aning åt sidan för att kunna se förbi den mörka bisonoxen och nickade. Det får vi hoppas, svarade han och red upp bredvid Derdil. Om ett par dagar mångdubblas befolkningen av alla som kommer hit för att fira skördefesten, och något måste de ju dricka. Ett är i alla fall säkert, vinhandlaren kommer gå med förtjänst i år!
Dangik som red sist kom också han fram på sin zebra och spanade ner mot byn. De behöver annat att tänka på än allt jävelskap som pågår just nu, muttrade han. De tre sporrade sina riddjur och red uppmärksamt vidare mot de stillsamma husen.
Fastän byn var liten innehöll den flera imponerande byggnader. Husen var av vitputsad sten, och i centrum stod två tempel, det största var helgat åt kärleksgudinnan Uleria, medan det andra, som var mindre i omfång men som tack vare ett torn höjde sig över resten av samhället, var tillägnat alla de övriga gudarna. Mellan dessa två låg värdshuset, en tvåvåningsbyggnad med vingar och stall som omslöt in innergård. Det var uppenbart att de som besökte Apple Lane var många fler än de som bodde där.
Flera kärror med nybärgat korn eller vintunnor var på väg in från fälten och gårdarna utanför. De personer de såg på gatorna verkade upptagna med att förbereda den kommande festen, men det var något tryckande över atmosfären. Många av byborna såg spända ut. De tre ryttarna fick många blickar, en del undrande, andra som närmast tycktes lättade. När de kom fram till värdshuset lämnade de över sina riddjur till stalldrängen och gick in. Därinne var tomt sånär som på en man och två kvinnor. Den ena kvinnan visade sig vara värdsgusvärdinnan medan den andra var Aileena, den lokala Uleriaprästinnan. Mannen, vars namn var Hendroste, var hästhandlare. Harmast tog till orda, presenterade sig och sina följeslagare och berättade att de hade kommit på uppdrag av Baranthos Dunorlson, hövding av Ernaldori, för att rekognoscera och ta reda på hur följderna av The Dragonrise och Månkejsardömets frånfälle såg ut. Prästinnan hälsade artigt tillbaka och värdinnan välkomnade dem till Apple Lane. Hendroste berättade att de kom lägligt eftersom byn var ansatt av Unknown. Dess vildsvinsridande halvtroll hade överfallit gårdar längre ut och sagt att de skulle ta själva byn snart. Det fanns faktiskt en överlevande från en gård som attackerats här på värdshuset som de kunde tala med. Värdinnan lade till att om de ville åta sig att försvara byn skulle de få bo och äta hos henne gratis. Harmast, Derdil och Dangik bad att få träffa mannen, som låg illa tilltygad till sängs på övervåningen. Det var tydligt att han hade blivit torterad, och ingen visste varför just han hade lämnats levande av halvtrollen. Han kunde i alla fall inte berätta mycket vidare förutom att hans gård attackerats och bränts ned, och att alla utom honom hade blivit dödade. Derdil önskade honom snabb återhämtning och därefter gick de tillbaka ner. Väl där kungjorde de sitt beslut att rädda by från de slemma Tuskriders, till allmän glädje och förtröstan. En utmaning låg i att redan nästa dag skulle den stora Skördefesten infalla, följd av Slaktfesten till Orlanth på natten. Byn, som hade ett tjugotal invånare, skulle fyllas på med minst etthundra besökare som alla skulle ge sig hän i det rituella firandet. Naturligtvis vore byn extra sårbar just då. Det fanns inte många vapenföra, förutom Hendroste som var vass med båge fanns en äldre Orlanthprästinna, Kareena. Hon hämtades till värdshuset och lovade att hjälpa till så gott hon kunde. Vinhandlaren, en äldre man vid namn Squinch, bodde på värdshuset, och trots hans något överlägsna attityd gav han tillstånd att använda kornförrådet som han förestod om så krävdes. Det var en bastant byggnad med magiskt lås, så det skulle kunna komma till gott bruk.
Eftersom det var sent gick äventyrarna och lade sig, men de delade för säkerhets skull upp natten i skift som de vakade i tur och ordning. Även Hendroste hjälpte till.