Derdils bison hade dödats i striden mot kattdjuren i Gejaykullarna, och en ny beställts. Även några av de andra behövde riddjur. En dag i Mörka säsongen när snön inte föll var det dags att ta sig till Klarvin för att köpa dessa djur. Snön var flera decimeter djup där de gick söderut på herdestigarna mot Nymiedalen. Plötsligt hördes ett avlägset, mullrande rytande, som från ett djur eller monster. Strax sågs en enorm varelse lyfta från marken i Nymiedalen - en drake, säkert femton meter lång! Den sprutade eld mot en gård, flög några varv högre och högre, och flög sedan österut över den täta Tarndisiskogen mot Åskbergen där den försvann ur syne.
Jenstals gård
Äventyrarna skyndade sig mot gården draken sågs vid. Udo var skräckslagen och ville inte närma sig. Hans minnen från Drakresningen för bara två drygt säsonger sedan gjorde sig påminda. I boskapsfållan vid gården låg många döda djur - sönderslitna och brända - och två döda män. Det fanns inget att göra för dem.
Inomhus fanns flera överlevande: en gravid kvinna och en tonårig flicka som gav första hjälpen åt en vuxen man och en vuxen kvinna, och en pojke i yngre tonåren. När tonårsflickan såg äventyrarna utbrast hon “Hjälp! Kan ni hjälpa min mor och min farbror? De är svårt sårade och rör sig inte - men jag tror inte de är döda. Var är min far och Hulik? Kom de undan? Snälla, hjälp oss!”.
Med besvärjelser helades de två bönderna från Anmangarnklanen. Stor gråt utbrast när de fick besked om de övrigas öde. Även en äldre kvinna hade avlidit - av giftgas som draken andats ut. En av de döda männen var den skadade kvinnans man. Hon som nu var gårdens ledare visade sig heta Arndala och var ingift från Orlmarthklanen. När hon fått klart för sig vad som hänt sade hon svagt “Hämnd får vi utkräva senare. Nu måste stammen få besked. Snälla, ta med mina barn till Klarvinfortet och låt drottningen få veta vad som hänt här!”
Drakråd
Äventyrarna gjorde som de ombetts efter att ha kontrollerat att ingen på gårdarna intill behövde deras hjälp.När de förklarat sitt ärende fick de nästa omedelbart audiens hos drottning Leika Svartpjut. Audienskammaren och Colymarkungarnas sal var i en rektangulär stenbyggnad med en framsida dekorerad av pelare och med terrakottapannor på taket. Inne låg en öppen eldstad i mitten med fyra pelare runt omkring. Röken från eldstaden försvann genom en öppning i taket. De vita väggarna var dekorerade av fresker som avbildade gudomligheter och hjältar. På ena sidan av eldstaden satt drottning Leika Svartspjut på Colymarkungarnas heliga elfenbenstron, erövrad för många år sedan från de gamla tarshiska kungarna. Flera andra framstående Colymarpersoner var också närvarande: Dunorl den Gamle, Orlanth Åskans överstepräst; Asborn Trefödd, Stormröst och Leikas förtrogne; och Hastur Lagsägaren, Lhankor Mhys överstepräst.
Inspirerade av sin lojalitet med stammen beskrev äventyrarna (Derdil?) vad som hänt. Drottning Leika blev mycket bekymrad av beskedet. Hon bad några tjänare att ta hand om barnen från Jenstals gård, och frågade sedan sina rådgivare vad de tror.
Dunorl den Gamle
“Varifrån kom draken?”
“Det verkar troligt att draken vaknade snart efter Drakresningen. Kanske vaknade alla de gamla drakoniska sakerna i Drakpasset, och det är först nu vi märker av det?”
“Hur kan man bekämpa en drake?”
“Den som försöker kämpa mot en drake utan annat än råstyrka kommer att dö. Men den som är slug och känner till gudarnas hemligheter kan lyckas.”
“I tidernas begynnelse kämpade Orlanth mot drakarna för att göra världen till en plats för gudar och dödliga. Orlanth dödade Aroka och Sh’harkazeel, och flera mindre. Hjältar som Alakoring Drakknäckaren har upprepat Orlanths dåd och knäckt drakar.”
“Orlanth använde slughet och inte bara råstyrka för att bekämpa drakarna. Till exempel använde Orlanth sina vindar för att blåsa bort Arokas giftiga andedräkt. I några berättelser använde Orlanth sina Mörkersandaler för att kunna smyga nära Aroka, i andra förblindade han draken med sitt vapen eller skyddades av Arans sköld. Orlanth upptäckte sin fiendes hemliga svaghet och använde magiska vapen, som hans Flintsvärd. Det är tack vare sådan slughet som Orlanth är Gudarnas konung.”
Hastur Lagsägaren
“Vad vet du om drakar?”
“Jag tror Lordin här vet mer än mig om drakar.” svarade Hastur. Lordin berättade att draken ni såg var en drömdrake. De sanna drakarna, som den som väcktes vid Drakresningen, är stora som bergskedjor. De ligger och sover runt om i landskapet. När de drömmer bildas drömdrakar, och den vi såg var en sådan.
Hastur fortsatte: “Det kan vara värt att nämna att det fanns tre hjältar som framgångsrikt bekämpade drakarna ett tag, när Drakvännernas kejsardöme först försökte erövra dessa områden för flera århundraden sedan.”
“Den förste var Senlanth Bröstbrytaren som argumenterade mot att tillåta drakpratarna sitta i Orlanths heliga råd. Han mördades senare så att drakarna kunde gå med i rådet.”
“Den andre var hans son, kung Thanlanth Ädelsköld, som hade magiska vapen: sin fars spjut, Bröstbrytaren, och kastspjutet Andrinor. Han bar en enorm sköld som motstod drakarnas och deras slags alla attacker, och han bar Silverhjälmen som försvagade hans fiender. När kungen till slut föll bar Berevenenos hans kropp från krigsfältet och visade var mördarna hade träffat honom.”
“Berevenenos kröntes sedan till kung och bar samma vapen mot drakarna. Men hjälmen passade inte honom, inte heller brynjan, och skölden var så tung att det krävdes två personer som bar den i strid åt honom. När han förråddes begravdes hans beväpning med hans aska i hans grav.”
“Jag har länge misstänkt att det som kallas Den gamla graven, nära Malaniland, i själva verket är Berevenenos Mästares grav. Kanske där finns något att lära av?”
Asborn
“Vad vet du om drakar?”
“Mycket lite som inte redan Dunorl, Lordin och Hastur sagt. Men det finns inte något i detta land som inte dryaden Tarndisi vet något om. Hon var här innan människor kom till Drakpasset - jag föreslår att vi frågar henne.” svarade Asborn Trefödd, som kallas så eftersom han återkommit från döden två gånger.
Leika höll med Asborn, men kommenterade ynkligt att “Jag tvivlar på att dryaden har lust att prata med oss efter att vi gav vårt stöd åt Träsvärdet. Om vi ska fråga henne måste vi skicka någon annan.”
Diskussionerna fortsatte en stund, varefter drottningen fattade sitt beslut. “Jag och mina följeslagare ska leta på Stjärnregnsåsen efter drakens läger.” Hon bad äventyrarna att gå till Tarndisis skog och fråga dryaden om draken, och därefter fortsätta till Åskbergen och leta efter tecken på var draken håller hus.
Dunorl gick närmare äventyrarna och gav dem ett besked. “Jag har fångat en vind i en säck som jag vill skicka med er. Om ni släpper ut den kommer den att göra en sak åt er - fler om ni kan kontrollera den.”
Med det gick äventyrarna för att göra sina affärer och förbereda avresan.
Mot Tarndisis Skog
Vintermorgonen grydde tung och vit över den långa floddalen. Ut från Klarvins portar red gruppen av äventyrare på sina omaka djur, hästar, zebror och en bison, väl påpälsade och med sina iskalla rustningar nedpackade i sadelväskorna. De tog vägen norrut mot Svartspjut, klansäte för Anmangarn, denna den mest traditionella av Colymars klaner, som en gång stulit det berömda Svarta Spjutet (som drottning Leika nu höll) från den förre kungen eftersom han ansågs vara alltför mycket av en medlöpare med Månkejsardömet. Äventyrarna red hela dagen utan att de såg mycket som rörde sig förutom deras och riddjurens ångande andedräkter. Floden var frusen, och en iskall vind piskade fram över den och fick äventyrarnas fingrar att värka i vantarna. Till höger hade de Åskbergen. Någonstans däruppe kanske draken hade sitt näste.
Sent på eftermiddagen kom de fram till Svartspjut, där de blev väl mottagna. När de ätit gott på gästabudet de bjudits ställde sig först Derdil upp och berättade för åhörarna om deras uppdrag att döda draken, samt att de sökte dryaden Tarndisi i skogen här intill, och frågade sedan om någon kunde ge några råd, antingen om draken eller om skogen. Ingen hade dock något att bidra med. Lordin å sin sida försökte höra sig för bland sina bordsgrannar, men fick inte heller någon information, förutom att de nog inte borde föra med sig föremål av järn till dryaden eftersom skogens alver närde ett hat mot den metallen.
Tarndisis Skog låg strax öster om Svartspjut, vid Åskbergens fötter, och följande morgon gav de sig av. Skogen var tät och snårig och omöjlig att rida genom, så de fick leda sina djur. Snart började de känna sig iakttagna och blev varse att någon eller några följde dem. De såg dock inget. Efter en tid kom de så fram till en glänta omgärdad av enorma, uråldriga träd. I samma stund klev ett dussin alver fram. De såg ut att vara delvis gjorda av träd och växter själva, lika mycket växt som varelse. Äventyrarna hälsade dem och sade att de kom med vördnad och utan onda avsikter. Alverna sade då att om de kom för att träffa Tarndisi måste de lämna sina vapen bakom sig. Äventyrarna bestämde att Humaktiterna Udo och Dangik skulle stanna utanför gläntan och hålla reda på vapnen eftersom alver även avskydde Humakt, medan Derdil, Lordin och Gar talade med dryaden. De tre sistnämnda gick in i gläntan, och ut ur ett uråldrigt träd klev en varelse fram. Hon såg ut som en människokvinna med långt hår, men hennes hud var kopparfärgad och hennes hår grönt. Hon hade inga kläder men utstrålade en stor värdighet. Detta var Tarndisi. Hon frågade vad deras ärende var.
Tarndisi lyssnade på äventyrarna när de berättade om draken och de upplysningar de fått i Klarvin. Det var svårt att läsa av hennes reaktion. Hon kommenterade de uråldriga hjältarna som om det var person hon umgåtts med. Sedan kom hennes bryska svar: hon ansåg inte att hon hade någon anledning att förvänta sig något gott av äventyrarna, men hon kunde tänka sig att göra dem en tjänst om de först uträttade ett ärende åt henne: döda jättegrisen Rödöga i Grisravinen. Om äventyrarna gav henne en av Rödögas betar skulle hon besvara deras frågor.
Rödögas öde
De återvände först till Äppelby, där de slutförde planeringen och övernattade. Rödöga var en varelse de hört på avstånd, men avstått från att konfrontera. En närmast mytologisk varelse, sänd av Jordgudinnan som straff för att det fördes inbördeskrig i Sartar. Nu vad det dags att ta honom av daga. Ganska snart kom äventyrarna överens om att de skulle lura Rödöga i en fälla. Men för att hinna gräva en grop i tillräcklig storlek behövde de en Ernalda-kultist med förmåga att åkalla en jordelementar. Alla blickar vändes mot Ljusblomma, värdshusägaren. Hon visade sig inte vara svårövertalad så länge hon fördes tillbaka till byn innan Rödöga dök upp.
Följande dag, vilddagen i fruktbarhetsveckan i stormsäsongen, begav äventyrarna sig med rustningar på och en uppsättning spetsade pålar tillbaks till Grisravinen där de två säsonger tidigare nedkämpat halvtrollen som hotat Äppelby. Ljusblomma åkallade en gnom och befallde den att gräva en stor grop i vilken pålarna fästes. När Ljusblomma sedan transporterats hem placerade sig äventyrarna uppe på kanten av den klyfta dit de tänkt lura Rödöga. Planen lyckades - Gar fick med sig jättegrisen som störtade ned i gropen och spetsades på två av pålarna.
Genast rullades stora stenbumlingar ner på honom, spjut kastades, pilar sköts. Derdil red fram och anföll med sin lans. Udo satt av och höll besten kvar i gropen med sitt spjut. Snart var Rödögas saga slut.