Ur Krönikan över Knook Manor:
"Under en ritt över landsbygden påträffade Sir Gildas, Sír Aed och jag en enkel getherde (en syssla jag ödmjukt avundas). En av getterna hade rymt upp på en höjd och herden, som var gammal och krum, bad oss om hjälp att valla ner kreaturet. Vi gav honom givetvis den hjälpen, vilka är väl vi att neka, och red upp på höjden. Icke hade jag väl trott att geten skulle visa sig vara en kolsvart styggelse sänd av satan! Den bräkte mot oss på ett vidunderligt vis och flydde strax in i en dunge.
Sir Gildas och Sir Aed tog täten, medan jag travade efter. Vem är väl jag att möta satan? Dungen var sank och svårgenomtränglig och vi hann inte fundera länge över hur vi skulle ta oss in i den innan ett vrål hördes därinifrån. Jag galopperade upp på en närliggande kulle, för att få distans och översyn. Sir Gildas stannade emellertid nära dungen och mötte i dess utkant en utrusande jätte! Mina ord är sanna, o herre, en jätte rusade ut ur dungen! Den hade tre ögon, greppade en trädstam i sin ena näve och geten i den andra. Sir Gildas blev snart slagen till marken, medvetslös. Sir Aed anföll monstret för att rädda vår kusin, utan märkbar framgång. Jag hade vänt hästen och förberett mig på att fly från den världsfrånvända platsen, men det var då du lät ditt ljus skina över mig. Herre, helgat vare ditt namn, du fyllde mig med kraft och mod att vända tillbaka ner mot jätten. Som i extas över din gunst, red jag ner i full galopp, skrikande 'för Herren in i döden, mina bröder!' , övertygad om att ytterligare en beskyddare av Knoon Manor skulle få träda in i dina salar. För första gången i mitt liv, räddes jag emellertid inte ett sådant utfall. Jag välkomnade livet, jag välkomnade döden. Jag var i din himmelska tjänst! Min attack tillskansade inte jätten nämnvärd skada, men den gav Sir Gildas väpnare tillräckligt med tid för att få upp honom på sin häst, så att vi kunde rida därifrån.
Vid närmaste gods valde länsherren flykt framför fäktande, på min inrådan. Sir Aed insisterade emellertid på att jätten skulle mötas igen och nedgöras den här gången, varpå vi red till Sir Roderick. Då denne deklarerade att även jag, o eder ödmjuke tjänare, skulle ingå i den styrka som skulle återvända till dungen, kunde jag inte hålla min måltid inne. Den hamnade på stengolvet och Sir Aed fick leda mig ut.
Vi, tio riddare förutom mig och Sir Aed, kunde emellertid nedgöra jätten utan större problem. Jag ingick i eftertruppen och behövde inte stirra i något av de tre ögonen innan det oheliga livet försvann ur dem."