Nunnorna på St Zitonias kloster kände genast närvaron av en mörk förbannelse som vilade över den unga flickan Nova. De samlades i det andliga centret av klostret, där en cirkel av låga ljus omgav en altarliknande sten. Den äldre nunnan, vars ögon bar visdomens spår, gick fram mot Nova, som satt tyst med hennes blåa ögon fyllda av en ovanlig vishet för en så ung ålder.
Nunnan bad de andra om tystnad och placerade sina händer på flickans huvud. En susning genomgick rummet när nunnan försökte känna efter förbannelsens essens. Det var som om en osynlig skugga svepte runt Nova, ett dunkelt moln som hade tätt omfamnat hennes oskyldiga själ.
Förbannelsen avslöjade sig som en osynlig boja som band Nova till det förflutna. Den hade rotat sig djupt i hennes väsen och tyngde ner hennes själ med en börda av svårmod. Det var en förbannelse som smygande förändrade hennes glada leenden till sällan skådat allvar. Nunnorna förstod att denna mörka kraft inte bara var ett hot mot flickans lycka utan också en säkerhetsrisk som krävde omsorg.
Nunnorna, ledda av den äldre, inledde en ceremoni där de tände upp en eld i stenen på altaret. Elden symboliserade Daaks rena kraft och andliga renhet. Nova placerades försiktigt framför den dansande lågorna, och nunnorna bad med höga röster om Daaks nåd och beskydd.
I det ögonblicket av förening mellan den levande elden och flickans förlamande förbannelse började en subtil förändring äga rum. Eldens dansade skuggor kastade bort förbannelsens mörker och ersatte det med en glödande värme. Nunnorna kände förbannelsens grepp släppa taget, som om dess makt smälte bort i eldens kraft.
Flickan Nova sänkte huvudet när förbannelsen lämnade henne som en tystnad som släpper sitt tag om ett rum. Nunnorna kände att de inte bara hade befriat Nova från förbannelsen utan också öppnat dörrar till hennes inre själsliga potential. De såg i hennes blåa ögon en nyglödande stjärna, en strålande renhet som inte längre tyngdes av den mörka börda hon burit.
Ceremonin avslutades med en kollektiv tacksamhetsbön riktad mot stjärnorna, och nunnorna viskade tysta löften om att vårda den unga flickans andliga ljus och skydda henne från skuggor som försökte återvända. Nova, befriad från förbannelsen, vaknade till liv igen, och klostrets gnostiska gemenskap välkomnade henne som en ny stjärna i sitt himmelska sällskap.
-----
Skuggorna dansade på klostrets stenmurar när Nova, nu sjutton år gammal och klädd i nunnornas gråa dräkt, smög genom korridorerna. Mörkret kastade en slöja över klostret, och endast tysta fotsteg avslöjade hennes närvaro. Novas hjärta rusade när ljudet av klackar som skar genom den annars stilla luften nådde hennes öron. Hon befann sig i klostrets korridorer när plötsligt rädsla lamslog henne. Hon såg nunnan, klädd i den gråa dräkten, falla till marken med en blodig fläck växande på hennes kläder. Förrädaren, en så kallad "nunna" som hade tillbringat år bland dem, stod bredvid, kroppen spänd av hotfull intensitet.
Nova, med pulsen bultande i öronen, tittade skräckslaget på scenen som utspelade sig framför hennes ögon. Instinktivt vände hon sig om och sprang, flydde genom de långa, mörka korridorerna med förrädarens vrål i hennes spår. Ett vasst slag träffade hennes axel och slet igenom tyget, skärande smärta som fick henne att vingla, men hon fortsatte att springa.
Hennes fötter slog mot stengolvet när hon stormade ut ur klostrets portar, hjärtat bankande så hårt att det kändes som om det skulle explodera. Hon skakade av rädsla när hon sprang genom öknen, blodspår i sanden och smärtan från det brutna halsbandet om hennes hals.
Efter en mödosam flykt anlände hon slutligen till Lopnor stad, dold i skymundan av det tätbefolkade livet. Med andan i halsen och smärtan i varje steg lyckades hon undkomma sina förföljare. Novas blå ögon letade desperat efter hjälp när hon klev in i stadens hektiska gator, klädd som en nunna men inte bunden av löften som dessa fridfulla kvinnor.
Hon smög genom gränderna, undvikande blickar och smygande förbi människor som hon hoppades inte skulle känna igen henne. Tårar av smärta och rädsla försökte hon dölja bakom en mask av beslutsamhet när hon letade efter en plats att dölja sig och förhoppningsvis få hjälp. Nova hade överlevt den fasansfulla händelsen, men minnena om förrädelsen och döden i klostret skulle brinna som en evig flammande fackla i hennes själ.
----
Överinkvisitor Valeria Cogari beträdde klostrets gård med en rigorös intensitet i sitt blick. Hennes kläder, tyngda av inkvisitorns emblem, fladdrade i den torra ökenvinden. Den bländande solen kastade hårda skuggor över de grå byggnaderna när Valeria ledde sina inkvisitörer genom klostrets port.
Med en stram min och blickar som granskade varje detalj, leddes Valeria av inkvisitionens trupper till klostrets portar. Hon hade hört talas om de kätterska undervisningarna och den avvikande gnostiska tro som frodades inom dessa murar. För henne var varje individ här en potentiell syndare, och hennes stränghet var legendarisk.
Inkvisitionens trupper stormade in i klostret med Valeria i spetsen.
De genomförde sin räd med militarisk precision. Klostrets tysta atmosfär stördes av inkvisitorshändernas tunga steg, och Valeria såg på dem med en blandning av överlägsenhet och misstänksamhet. Valeria, i spetsen för gruppen, ledde dem genom klostrets korridorer som om varje steg var en akt av guds straff. Inkvisitor Armaia, en tystlåten följeslagare, följde Valerias order utan att ifrågasätta, hennes blick allvarlig men undangömd.
När de nådde abedissans skrivrum inspekterade Valeria varje hörn med en nästan manisk noggrannhet. Hennes skarpa ögon upptäckte det hemliga skrinet, gömt i skuggan av ett tungt skrivbord. Det var där, bortom allas synfält, där mûhadins svalkande lindring väntade.
Valeria tog fram den olivgröna behållaren, vars lock lättades på med en knarrande ljudlöshet. Där, i skrivrummets avskilda mörker, bland de rökiga pärmarna och doften av papyrus, döljde hon sin beroende under en fasad av stränghet och självdisciplin.
Drogen, krossad och klar för bryggning, blandades med vin i en försiktig gest för att undvika upptäckt. Valeria förde koppen till sina läppar och drack djupt, som om själva sötman kunde smörja de inre krigen som plågade henne. Hon kände dess lugnande virkning svepa genom henne som en tröstande flod.
Inkvisitorshänderna fortsatte sitt sökande runt klostret, omedvetna om den hemliga ritual som Valeria upprätthöll. Hennes blick avslöjade ingenting av den inre kampen mellan plikt och beroende. För Valeria var detta den enda stunden av frid i den ständiga kampen mot kätteri och mörker.
I klostrets varma och torra klimat, långt från det kyliga fastlandet, hade Valeria funnit en tillfällig reträtt i mûhadinsk vallmo. Där i skrivrummets dolda vråar blev drogen inte bara en källa till sömn utan också en förbjuden nattvard, avfärdad och dold för inkvisitörens stenhårda fasad.
